Efter kriget hämtade sig inte branschen. Bränsle ransonering och återkommande höjda skatter bidrog, även råvarubrist gav ökande priser på virke. Till och med skruv blev en bristvara särskilt då ojämn tillgång på alla dimensioner, detta fick varven lov att anpassa sig till. 

Båtpriserna steg därför kraftigt, samtidigt ökade konkurrensen av andra intresse områden under början av 1950-talet. Exempelvis sommarstugor och ökande efterfrågan på utlandsresor efter att de stängda gränserna öppnats. Allt fler svenskar började också fundera på sitt första bilinköp. Saab och Volvo presenterade nya småbilar som tack vare ökande serier och ökad maskinell bearbetning kunde kompensera kostnadsökningar, löner och skatter. 

Det var detta som var problemet för småbåtsvarven, det fanns inga möjligheter till rationalisering utan kostnadsökningarna slog igenom fullt ut på varan pris. Redan vid inledningen på 1950-talet började nedläggningarna, varven var för många i förhållande till orderingången. Först långsamt och sedan försvann varven allt snabbare. Det gick bättre i Bohuslän, här var lönerna runt 25-30 % lägre än i Göteborgs området, helt enkelt för att på Orust fanns inga konkurrerande välavlönade arbetstillfällen.  Ett par år in på 1960-talet när plasten kom var mer än hälften av de ursprungliga träbåtsvrven redan borta. Sedan gick det oerhört fort. 1969 tvingades till och med det mest ansedda Göteborgsvarvet stänga som ändå var ett ungt varv: Arendals båtvarv, Hjalmar och David Olsson, ej att förväxla med Arendals fartygsvarv! På båtmässan 1969 som drog rekordpublik fanns av hundratals båtar bara 3-4 stycken träbåtar!